En liten sammanfattning

Som ni alla vet så kom Casper till världen den 30 januari, alltså 7 veckor för tidigt. Detta innebar att vi hamnade på neonatalavdelningen på Universitetssjukhuset i Linköping. Eftersom mitt vatten gick tre veckor innan Casper föddes så var vi väl förberedda på att vad som väntade oss i fall han ville titta ut tidigare. Trots detta har det varit en berg och dalbana.


När Casper föddes såg allt jättebra ut från början, han behövde bara lite hjälp med andningen. Han fördes till neonatalavdelningen direkt med följeslag av sin kära pappa. Olyckligtvis sattes trycket i hans CPAP (andningshjälpmedel) lite för hårt så att Caspers lunga kollapsade. En lungblåsa sprack vilket medförde att luft läckte ut i lungsäcken. Detta hände bara några timmar efter hans födsel under natten och innebar att Caspers lunga var tvungen att dräneras och han hamnade i respirator.

Lungan repades sig relativt snabbt och under fredagen den 2/2 togs lungdränaget bort. Det var bara några timmar efter att det togs bort som jag fick ha min son i min famn för första gången. Det var ett känslosamt ögonblick som jag är glad att Kristoffer filmade.


På lördagsförmiddagen den 3/2 var det dags för respiratorn att kopplas bort och Casper fick åter en CPAP som andningshjälp. Denna gång gick det dock bättre och lunga var hel :-). Under söndagen ammade jag Casper första gången och på måndagen byttes kuvösen ut till en värmesäng. Detta gjorde att Casper var lättare att röra och kom oss mycket närmare. Han kändes inte lika ömtålig längre. Nu kändes det som om allt gick åt rätt håll och det kändes bra. Men på tisdagsmorgonen upptäcktes det att han hade blåsljud på hjärtat (ductus) vilket innebär att ett kärl i hjärtat var öppet som vanligtvis stänger sig efter födseln. Detta är väldigt vanligt hos för tidigt födda barn men det kändes jättejobbigt när vi fick detta besked. Kunde det inte bara vara nog nu! Ultraljud på hjärtat genomfördes för att bekräfta och kontrollera hur stor öppningen var. Den var så pass stor att den var till besvär för Casper, han andades snabbt och hade svårt att syresätta sig. Det fattades beslut om att medicinering skulle sättas in för att hjälpa till med slutningen av kärlet.

Vi fick mer och mer hjälpa till att sköta om Casper vilket kändes skönt. I början kändes det som om vi hälsade på någon annans barn, men personalen var underbara och påpekade flera gångar att vi fick komma till IVA-salen (där Casper vårdades) när som helst på dygnet och gärna ta så mycket av Caspers vardagliga skötsel som vi ville. Detta hjälpte oss oerhört mycket att komma in i rollen att vi faktiskt hade blivit föräldrar trots att vår son inte fick vara hos oss. Casper sondmatades var tredje timme och det var vi väldigt noga med ganska tidigt att sköta om själva. Likaså hans blöjbyte och dagliga tvätt. Allt för att få några "normala" stunder och rutiner som en familj.



Vi var kvar i IVA-salen i 2 veckor innan vi flyttades till ett samvårdsrum, ett rum där vi bo tillsammans med Casper. Det var helt underbart att förflyttas till detta rum, att få ha Casper hos oss hela tiden och sköta om honom till 100 %!!!! Äntligen började vi så smått känna oss som riktiga föräldrar.







När vi väl hamnade i samvårdsrummet så gick det fort att Casper blev bättre gällande det mesta. Han åt bra, började äta mer och mer av mig vilket gjorde att sondmatningen togs bort efter ett tag, syressättningen blev bättre och hans gulhet minskade. Det började kännas mer och mer som om vi närmade oss att få åka hem även om vi inte tordes hoppas. Men så en fredagsmorgon (23/2), helt oförberedda, meddelade läkarna att vi skulle få åka hem på permission över helgen. Vi trodde inte det var sant! Äntligen!!!


Caspers ductus var fortfarande oförändrad trots medicinering men vi kunde ändå åka hemåt. Permissionen gick bra vilket medförde att vi skrevs över på hemvård istället och fick komma på kontroller till sjukhuset. Allt gick bra, Casper gick upp i vikt, och den 8/3 skrevs vi ut även från hemvården.

I fredags (23/3) gjorde vi ett ultraljud till på hjärtat (det femte om jag kommer ihåg rätt) och äntligen hade kärlet stängt sig!!!!! Efter många turer hit och dit känns det som så är allting som det ska vara och Casper mår bara bra. I onsdags vägde han 3060 gram och var 50 cm lång när vi besökte BVC. Komiskt eftersom han skulle ha fötts då (21/3) och eftersom han var beräknad att väga ca 3000 gram vid födseln....